Beskrivning
Casa Amatller är ett modernistiskt stadshus på Passeig de Gràcia, ombyggt 1898–1900 av Josep Puig i Cadafalch åt chokladtillverkaren Antoni Amatller. Det står i "Oenighetens kvarter" bredvid Gaudís Casa Batlló och är lätt att känna igen: en trappgavel av glänsande färgade kakelplattor kröner en fasad som liknar ett gotiskt palats.
Gaveln, lånad från stadshusen i Nederländerna, döljer taket och vinden. Under den är de övre våningarna täckta av sgraffito, den inristade puts som är typisk för Katalonien, medan piano nobile har en utsmyckad järnbalkong och ett rikt bearbetat burspråk.
Skulpturerna är gjorda av Eusebi Arnau. På fasaden kämpar Sankt Göran mot draken, och bland huggningarna finns lustiga små figurer som är värda en närmare titt, som en råtta med en kamera. Passande nog byggde Puig också en fotoateljé åt Amatller på taket.
Inomhus leder en gård i gotisk stil till den privata trappan upp till piano nobile, upplyst ovanifrån av ett tak av målat glas. Här bodde familjen bland mosaikgolv, kakelklädda väggar, glasmålningar, en öppen spis huggen av Arnau och möbler ritade av arkitekten själv.
Amatller var mer än chokladmakare: han var en hängiven amatörarkeolog. Efter hans död 1910 bodde dottern Teresa kvar i huset till 1960. Eftersom familjen aldrig sålde det har rummen från 1900 till stor del bevarats orörda, och de visas på guidade turer som historiskt hemmuseum.
Enligt sin fars önskan grundade Teresa 1942 Institut Amatller d'Art Hispànic på piano nobile, ett forskningscenter för spansk konst som fortfarande har sitt säte här. I huset finns också ett kafé, en passande hyresgäst i ett hus byggt på choklad.
Själva byggnaden är äldre än den ser ut: den uppfördes 1875 som ett vanligt hyreshus. Puig gjorde om den till ett stadspalats, och 1976 skyddades den som byggnadsminne i Spaniens kulturarv.
Gaveln, lånad från stadshusen i Nederländerna, döljer taket och vinden. Under den är de övre våningarna täckta av sgraffito, den inristade puts som är typisk för Katalonien, medan piano nobile har en utsmyckad järnbalkong och ett rikt bearbetat burspråk.
Skulpturerna är gjorda av Eusebi Arnau. På fasaden kämpar Sankt Göran mot draken, och bland huggningarna finns lustiga små figurer som är värda en närmare titt, som en råtta med en kamera. Passande nog byggde Puig också en fotoateljé åt Amatller på taket.
Inomhus leder en gård i gotisk stil till den privata trappan upp till piano nobile, upplyst ovanifrån av ett tak av målat glas. Här bodde familjen bland mosaikgolv, kakelklädda väggar, glasmålningar, en öppen spis huggen av Arnau och möbler ritade av arkitekten själv.
Amatller var mer än chokladmakare: han var en hängiven amatörarkeolog. Efter hans död 1910 bodde dottern Teresa kvar i huset till 1960. Eftersom familjen aldrig sålde det har rummen från 1900 till stor del bevarats orörda, och de visas på guidade turer som historiskt hemmuseum.
Enligt sin fars önskan grundade Teresa 1942 Institut Amatller d'Art Hispànic på piano nobile, ett forskningscenter för spansk konst som fortfarande har sitt säte här. I huset finns också ett kafé, en passande hyresgäst i ett hus byggt på choklad.
Själva byggnaden är äldre än den ser ut: den uppfördes 1875 som ett vanligt hyreshus. Puig gjorde om den till ett stadspalats, och 1976 skyddades den som byggnadsminne i Spaniens kulturarv.