Beskrivning
Passeig de Gràcia är Barcelonas stora boulevard, som löper genom Eixample från Plaça de Catalunya upp till Carrer Gran de Gràcia. Det är stadens och Spaniens dyraste gata, kantad av lyxbutiker, stora hotell och några av modernismens mest berömda byggnader.
Den mest kända sträckan är Tvedräktens kvarter (Illa de la Discòrdia), där tre stora arkitekter tävlade dörr mot dörr: Puig i Cadafalchs Casa Amatller, Domènech i Montaners Casa Lleó Morera och Gaudís Casa Batlló, med sitt fjällande tak och benliknande balkonger.
Längre upp reser sig Gaudís Casa Milà, med öknamnet La Pedrera, Stenbrottet, en våg av sten med slingrande järnbalkonger. Avenyn har många fler modernistiska byggnader, som Casa Fuster av Puig i Cadafalch och Casa Pons i Pascual av Enric Sagnier, och Palau Robert från 1903.
Även gatumöblerna är en del av showen. De utsmyckade bänkarna och lyktstolparna, med sin mosaik av färgglada kakel, ritades 1906 av Pere Falqués i Urpí.
Den var inte alltid så grann. Innan den blev modern var Passeig de Gràcia en landsväg som hette Camí de Jesús, Jesusvägen. Den löpte bland trädgårdar från stadsmurarna till Gràcia, då en egen stad.
År 1827 blev den en aveny, 42 meter bred, och under hela 1800-talet kom aristokrater hit för att visa upp sina hästar och vagnar. När Eixample växte upp runt den ville stadens rikaste familjer ha sina hem där.
Så samlade en enda gata modernismens stjärnor: Gaudí, Falqués, Puig i Cadafalch, Domènech i Montaner, Sagnier och Vilaseca byggde alla här.
Under spanska inbördeskriget hade Baskiens regering sitt säte på nummer 60. Det är fortfarande en av Barcelonas stora promenader, lika mycket för skyltfönstren som för fasaderna.
Den mest kända sträckan är Tvedräktens kvarter (Illa de la Discòrdia), där tre stora arkitekter tävlade dörr mot dörr: Puig i Cadafalchs Casa Amatller, Domènech i Montaners Casa Lleó Morera och Gaudís Casa Batlló, med sitt fjällande tak och benliknande balkonger.
Längre upp reser sig Gaudís Casa Milà, med öknamnet La Pedrera, Stenbrottet, en våg av sten med slingrande järnbalkonger. Avenyn har många fler modernistiska byggnader, som Casa Fuster av Puig i Cadafalch och Casa Pons i Pascual av Enric Sagnier, och Palau Robert från 1903.
Även gatumöblerna är en del av showen. De utsmyckade bänkarna och lyktstolparna, med sin mosaik av färgglada kakel, ritades 1906 av Pere Falqués i Urpí.
Den var inte alltid så grann. Innan den blev modern var Passeig de Gràcia en landsväg som hette Camí de Jesús, Jesusvägen. Den löpte bland trädgårdar från stadsmurarna till Gràcia, då en egen stad.
År 1827 blev den en aveny, 42 meter bred, och under hela 1800-talet kom aristokrater hit för att visa upp sina hästar och vagnar. När Eixample växte upp runt den ville stadens rikaste familjer ha sina hem där.
Så samlade en enda gata modernismens stjärnor: Gaudí, Falqués, Puig i Cadafalch, Domènech i Montaner, Sagnier och Vilaseca byggde alla här.
Under spanska inbördeskriget hade Baskiens regering sitt säte på nummer 60. Det är fortfarande en av Barcelonas stora promenader, lika mycket för skyltfönstren som för fasaderna.