Beskrivning
Poble Espanyol, Spanska byn, är ett arkitekturmuseum under bar himmel på berget Montjuïc i Barcelona: 117 byggnader i full skala kopierade från städer över hela Spanien, ordnade som gator och torg i en enda liten by. Här finns hantverkares verkstäder, restauranger, en teater och ett museum för samtidskonst.
Du går in genom en port efter förebild av Ávilas. Inne har huvudtorget ett eget stadshus och en kyrka, och gatorna slingrar sig mellan andalusiska hus och galiciska, kopierade från femton regioner.
Högst upp står ett kloster gjort av romanska delar. Många av byggnaderna rymmer nu verkstäder där hantverkare gör glas, keramik, läder och annat hantverk, och restaurangerna och barerna gör byn livlig efter mörkrets inbrott.
Museet för samtidskonst har verk av spanska och internationella konstnärer. Och eftersom byn är byggd i mänsklig skala är den lätt att utforska en eftermiddag, och den ligger nära Magiska fontänen, omkring 400 meter bort.
Bakom den står fyra män och en chaufför med öknamnet ”el Santiac”, som gav sig av genom Spanien med kameror och skissböcker. De täckte omkring 20 000 kilometer och besökte ungefär 1 600 platser i jakt på essensen i varje regions arkitektur.
Idén kom från Josep Puig i Cadafalch. Arkitekterna Francesc Folguera och Ramon Reventós byggde den, med kritikern Miquel Utrillo och målaren Xavier Nogués, till världsutställningen 1929. Den byggdes mellan 1926 och 1929.
Byn var tänkt att stå i sex månader, som de flesta av mässans paviljonger. Besökarna gillade den så mycket att den aldrig revs.
Bara Kanarieöarna saknas: det fanns ingen budget för att åka dit. Platsen skulle först heta Iberona.
Blandningen är konstig, utan gemensam stil mellan regionerna, men den fungerar som en harmonisk spansk by i hjärtat av Barcelona.
Du går in genom en port efter förebild av Ávilas. Inne har huvudtorget ett eget stadshus och en kyrka, och gatorna slingrar sig mellan andalusiska hus och galiciska, kopierade från femton regioner.
Högst upp står ett kloster gjort av romanska delar. Många av byggnaderna rymmer nu verkstäder där hantverkare gör glas, keramik, läder och annat hantverk, och restaurangerna och barerna gör byn livlig efter mörkrets inbrott.
Museet för samtidskonst har verk av spanska och internationella konstnärer. Och eftersom byn är byggd i mänsklig skala är den lätt att utforska en eftermiddag, och den ligger nära Magiska fontänen, omkring 400 meter bort.
Bakom den står fyra män och en chaufför med öknamnet ”el Santiac”, som gav sig av genom Spanien med kameror och skissböcker. De täckte omkring 20 000 kilometer och besökte ungefär 1 600 platser i jakt på essensen i varje regions arkitektur.
Idén kom från Josep Puig i Cadafalch. Arkitekterna Francesc Folguera och Ramon Reventós byggde den, med kritikern Miquel Utrillo och målaren Xavier Nogués, till världsutställningen 1929. Den byggdes mellan 1926 och 1929.
Byn var tänkt att stå i sex månader, som de flesta av mässans paviljonger. Besökarna gillade den så mycket att den aldrig revs.
Bara Kanarieöarna saknas: det fanns ingen budget för att åka dit. Platsen skulle först heta Iberona.
Blandningen är konstig, utan gemensam stil mellan regionerna, men den fungerar som en harmonisk spansk by i hjärtat av Barcelona.