Beskrivning
Palau de la Música Catalana är Barcelonas stora modernistiska konserthus, undangömt bland gamla stans trånga gator: ett smyckeskrin av mosaik, glasmålningar och skulptur, och fortfarande en levande scen dit över en halv miljon människor om året kommer för att lyssna på allt från symfonier till jazz.
Lluís Domènech i Montaner ritade det åt Orfeó Català, en körförening i hjärtat av den katalanska kulturella pånyttfödelsen. Det byggdes 1905–1908 och blev 1997 ett av Unescos världsarv tillsammans med hans Hospital de Sant Pau.
Fasaden är ett överflöd av rött tegel, färgat kakel och glas. På hörnet står Miguel Blays skulpturgrupp för den katalanska musiken, och på balkongen är två rader kolonner klädda i glaserat blomkakel, var och en med sitt eget mönster. Ovanför dem sitter byster av Palestrina, Bach och Beethoven.
Den verkliga överraskningen är konsertsalen med omkring 2 200 platser. Sidoväggarna består nästan helt av glasmålningar, så dagsljuset strömmar in, och från taket hänger Antoni Rigalts takljus av glasmålningar: en uppochnedvänd kupol av guld omgiven av blått, en sol på himlen omringad av en kör av unga kvinnor.
Skulpturerna runt scenen berättar en historia om musik. Till vänster står en byst av körledaren Anselm Clavé under ett träd av sten, ovanför flickor som sjunger en katalansk folkvisa. Till höger galopperar Wagners valkyrior ut ur väggen ovanför en byst av Beethoven: folkmusik och klassisk musik möts högst upp i valvbågen.
Bakom scenen är de 18 muserna till hälften skulptur, till hälften mosaik. Deras överkroppar, av Eusebi Arnau, lutar sig ut ur väggen, medan kjolarna är mosaiker av Lluís Bru. Var och en spelar ett eget instrument och bär egna kläder.
En trappa upp ger Lluís Millet-salen den bästa utsikten över fasadens kakelklädda kolonner, mycket närmare än från den trånga gatan nedanför. Nere i foajén står en bar mellan massiva tegelpelare, bakifrån upplyst av glasmålningar.
Allt glas har sitt pris: väggarna leder ljudet som trumskinn, och kritiker har klagat på akustiken i hundra år. Ändå har scenen sett många världspremiärer, bland dem Joaquín Rodrigos Concierto de Aranjuez 1940.
Missa inte
• Takljuset av glasmålningar.
• Muserna bakom scenen.
• Valkyriorna ovanför scenen.
• Fasadens kakelklädda kolonner.
Visste du att…?
• Konsertsalen lyses dagtid upp helt av dagsljus.
• Högst upp på fasaden finns en stor mosaik med Orfeó Catalàs sångare, nästan omöjlig att se från den smala gatan nedanför.
Lluís Domènech i Montaner ritade det åt Orfeó Català, en körförening i hjärtat av den katalanska kulturella pånyttfödelsen. Det byggdes 1905–1908 och blev 1997 ett av Unescos världsarv tillsammans med hans Hospital de Sant Pau.
Fasaden är ett överflöd av rött tegel, färgat kakel och glas. På hörnet står Miguel Blays skulpturgrupp för den katalanska musiken, och på balkongen är två rader kolonner klädda i glaserat blomkakel, var och en med sitt eget mönster. Ovanför dem sitter byster av Palestrina, Bach och Beethoven.
Den verkliga överraskningen är konsertsalen med omkring 2 200 platser. Sidoväggarna består nästan helt av glasmålningar, så dagsljuset strömmar in, och från taket hänger Antoni Rigalts takljus av glasmålningar: en uppochnedvänd kupol av guld omgiven av blått, en sol på himlen omringad av en kör av unga kvinnor.
Skulpturerna runt scenen berättar en historia om musik. Till vänster står en byst av körledaren Anselm Clavé under ett träd av sten, ovanför flickor som sjunger en katalansk folkvisa. Till höger galopperar Wagners valkyrior ut ur väggen ovanför en byst av Beethoven: folkmusik och klassisk musik möts högst upp i valvbågen.
Bakom scenen är de 18 muserna till hälften skulptur, till hälften mosaik. Deras överkroppar, av Eusebi Arnau, lutar sig ut ur väggen, medan kjolarna är mosaiker av Lluís Bru. Var och en spelar ett eget instrument och bär egna kläder.
En trappa upp ger Lluís Millet-salen den bästa utsikten över fasadens kakelklädda kolonner, mycket närmare än från den trånga gatan nedanför. Nere i foajén står en bar mellan massiva tegelpelare, bakifrån upplyst av glasmålningar.
Allt glas har sitt pris: väggarna leder ljudet som trumskinn, och kritiker har klagat på akustiken i hundra år. Ändå har scenen sett många världspremiärer, bland dem Joaquín Rodrigos Concierto de Aranjuez 1940.
Missa inte
• Takljuset av glasmålningar.
• Muserna bakom scenen.
• Valkyriorna ovanför scenen.
• Fasadens kakelklädda kolonner.
Visste du att…?
• Konsertsalen lyses dagtid upp helt av dagsljus.
• Högst upp på fasaden finns en stor mosaik med Orfeó Catalàs sångare, nästan omöjlig att se från den smala gatan nedanför.